Fint folk kommer sist, sägs det, och så var det också på Musikcafét i Hammarby Missisonshus lördagen den 12 november. Ute låg dimman tät och marshallerna var det enda som lyste uppe ute i mörkret. Alla gäster satt i bänkarna och småpratade och väntade på att musikföreställningen skulle börja. Klockan var ju snart 18! Fem i stormade Brita och Thomas in. En kvart senare, efter justeringar med ljuset mm, så satte koncerten igång. Det började med att Brita spelade ett stycke solo på pianot. Därefter Spelade Brita piano medan Thomas spelade på sitt dragspel och sjöng glada sånger.
Under kvällen fick vi en blandning av gamla kända psalmer och profan musik. Det var nedsläkt i hela stora salen så när som på några ljusstakar i fönstren och den stora lampan ovanför altarringen. Kvällen till ära smyckad med stearinljus som lyste upp så vackert.
Nu var det inte bara vackert, utan det var också en mycket rolig koncert! Brita, man ska inte tala om en dams åler, men som hon själv sa: "jag är inte 40. Och jag är inte 60. Och jag är nte 80...) och Thomas, i femtiorsåldern, kan konsten att underhålla.
Nu var det ju utlovat ett Musik-CAFÈ, och efter ungefär en halvtimme så avbröt vi för kaffe. I lill asalen var det ordentligt uppdukat på faten. Överallt fanns lyktor och värmeljus, vilket gav en väldigt mysig stämning. Kaffebordet var så fullt av smörgåsar, morotskaka, vaniljhorn, syltkakor... att man inte kunde göra slut på allt, även om man försökte. Efter en trevlig fika- och pratstund så gick vi tillbaka till stora salen.
Där var det nu lotteridragning, och vem skulle vinna förstapris, den fina korgen med sylt, saft, korv och chokladbollar, allting hemmagjort ifrån Hammarby? Efter lite strul och kanske fusk? från lotteriledningen, slutade det med att första vinsten gick till... Brita Lindstedt! Sen fanns det även flera vinster, så att vi kunde göra flera glada när de fick ta med sig en påse kakor eller en ljusstake hem.
Den sista halvtimmen ägnade vi åt att sjunga med i en glad allsång, ledd av Thomas på dragspel.
Det var nog inte någon som inte hade smilbanden uppe vid öronen då man gick därifrån. Eller, som Brita uttrykte sig: "man får vara glad så länge man kan skriva inbetalningsorder!"
